Förakt
Idag såg jag honom igen.
Nu tänker ni säkert "men trååååk, nu såg hon sitt ex orka whina om det"
Men nej.
Han är inte mitt ex.
Han är..
Ingenting.
Absolut ingenting längre.
När jag såg honom kunde jag inte ens känna hat längre.
Han såg så ynklig och sliten ut, som om han visste att han har förstört sitt liv helt och hållet.
Så när jag såg honom gå fram med världens ministeg jätte sakta kunde jag inte hata honom.
Jag tyckte bara synd om honom.
Föraktelse.
Jag kollade honom inte ens i ögonen när jag gick förbi.
Ignorerade och gick förbi med full fart.
Det kan han gott ha.
Jag har till och med kallat den där mannen för farfar.
Det gör ont att tänka på det nu.
Men så var det, han var som en farfar för mig.
Gav mig julklappar, födelsedagspresenter, tog hand om mig och mina kusiner när vi var mindre.
Och jag tyckte om honom, kanske till och med mer än vad jag tyckte om min riktiga farfar.
Men idag är han ingenting.
Förr, när vi alla lekte lyckliga familjen var han stor och stark, rapp i käften och högljudd.
Nu var han en mus.
En liten jävla mus, precis så som min farmor kände sig när han gav sig på henne.
Min älskade halsduksstickande farmor, som alltid sett mig som en solstråle gav han sig på.
En liten tanig 70 årig tant på knappt 50 kilo mot en stor stark karl på nästan den dubbla kroppsvikten.
Och ingen visste nånting..
Nu tänker ni säkert "men trååååk, nu såg hon sitt ex orka whina om det"
Men nej.
Han är inte mitt ex.
Han är..
Ingenting.
Absolut ingenting längre.
När jag såg honom kunde jag inte ens känna hat längre.
Han såg så ynklig och sliten ut, som om han visste att han har förstört sitt liv helt och hållet.
Så när jag såg honom gå fram med världens ministeg jätte sakta kunde jag inte hata honom.
Jag tyckte bara synd om honom.
Föraktelse.
Jag kollade honom inte ens i ögonen när jag gick förbi.
Ignorerade och gick förbi med full fart.
Det kan han gott ha.
Jag har till och med kallat den där mannen för farfar.
Det gör ont att tänka på det nu.
Men så var det, han var som en farfar för mig.
Gav mig julklappar, födelsedagspresenter, tog hand om mig och mina kusiner när vi var mindre.
Och jag tyckte om honom, kanske till och med mer än vad jag tyckte om min riktiga farfar.
Men idag är han ingenting.
Förr, när vi alla lekte lyckliga familjen var han stor och stark, rapp i käften och högljudd.
Nu var han en mus.
En liten jävla mus, precis så som min farmor kände sig när han gav sig på henne.
Min älskade halsduksstickande farmor, som alltid sett mig som en solstråle gav han sig på.
En liten tanig 70 årig tant på knappt 50 kilo mot en stor stark karl på nästan den dubbla kroppsvikten.
Och ingen visste nånting..
Kommentarer
Trackback
