Stressa fram kärlek?
För ett tag sedan märkte jag en sak på en jag känner.
Hon byter kille så ofta att hon inte ens vågar berätta om 50% av dom till sina kompisar.
Jag har tänkt på det, och jag tror inte att hon är kär i nån av dom även fast hon säger att hon är det.
Eller, inte kär, men tycker om är väll mer passande.
Kan det vara så att i den här stressiga världen där pojkvän är det viktigaste man kan ha kan framkalla låtsas känslor?
Jag menar, svarar hon "singel" till nån som ställer frågan så får dom ett slags medömkan uttryck.
Det hon vill ha innerst inne är den där killen som gör att det säger paowowowowow inuti henne, inte bara ett enkelt poff.
Ett poff har väll inte vart så dåligt under hennes tonårstid, men det börjar smått dra ihop sig, dom flesta av hennes vänner snackar redan om att flytta ihop med sina pojkvänner, om dom inte redan gjort det.
Ibland tänker jag på den här kompisen och tycker synd om henne, för hon vill ha nått som är omöjligt att få, en chans på miljonen att det inträffar.
För att den perfekte killen kan väll ändå inte finnas?
Den perfekta tjejen finns ju definitivt inte, det har jag ju märkt så då lär ju inte det manligakönet ha nån på lager heller.
Men sen, vad är perfekt föressten?
Perfekt för mig kanske inte är samma perfekt som för nån annan.
Äh, vafan jiddrar jag om, ni fattar väll för länge sen att "min kompis" är jag.
Hon som hela tiden säger att hon inte vill hitta den rätte, vill leva ett perfekt singel liv själv och göra vad hon vill tar tillbaka det nu.
Jag VILL ha det perfekta förhållandet.
Nån jag kan ringa, som förstår att jag inte vill träffas jämt, som förstår att jag vill kunna gå ut med mina kompisar på krogen ensam, som förstår att jag har killkompisar som jag INTE ligger med.
Det vill jag ha. Punkt.
Hon byter kille så ofta att hon inte ens vågar berätta om 50% av dom till sina kompisar.
Jag har tänkt på det, och jag tror inte att hon är kär i nån av dom även fast hon säger att hon är det.
Eller, inte kär, men tycker om är väll mer passande.
Kan det vara så att i den här stressiga världen där pojkvän är det viktigaste man kan ha kan framkalla låtsas känslor?
Jag menar, svarar hon "singel" till nån som ställer frågan så får dom ett slags medömkan uttryck.
Det hon vill ha innerst inne är den där killen som gör att det säger paowowowowow inuti henne, inte bara ett enkelt poff.
Ett poff har väll inte vart så dåligt under hennes tonårstid, men det börjar smått dra ihop sig, dom flesta av hennes vänner snackar redan om att flytta ihop med sina pojkvänner, om dom inte redan gjort det.
Ibland tänker jag på den här kompisen och tycker synd om henne, för hon vill ha nått som är omöjligt att få, en chans på miljonen att det inträffar.
För att den perfekte killen kan väll ändå inte finnas?
Den perfekta tjejen finns ju definitivt inte, det har jag ju märkt så då lär ju inte det manligakönet ha nån på lager heller.
Men sen, vad är perfekt föressten?
Perfekt för mig kanske inte är samma perfekt som för nån annan.
Äh, vafan jiddrar jag om, ni fattar väll för länge sen att "min kompis" är jag.
Hon som hela tiden säger att hon inte vill hitta den rätte, vill leva ett perfekt singel liv själv och göra vad hon vill tar tillbaka det nu.
Jag VILL ha det perfekta förhållandet.
Nån jag kan ringa, som förstår att jag inte vill träffas jämt, som förstår att jag vill kunna gå ut med mina kompisar på krogen ensam, som förstår att jag har killkompisar som jag INTE ligger med.
Det vill jag ha. Punkt.
Kommentarer
Trackback
