Att straffa sig själv
Egentligen, när man tänker efter riktigt noga så började det hela på ett rätt kul sätt, rena drömprins sagan.
Inte ens världens bästa spåtant hade kunnat se hur allting skulle börja, sluta och allt där mittemellan.
Början var bra, mitten lite sämre och slutet rent skitdåligt.
Det åkte rutchekana rakt ner skulle man kunna uttrycka det.
Och slumpen som gjorde att jag kom dit är ju faktiskt ännu mer konstig, att nån som hatat en ska föra ihop en med ens personliga demon.
Ett starkt uttryck, det där med demon jag vet.
Men det är så jag ser på saken.
Han blev min personliga demon.
Egotrippad, aggresiv, beroendeframkallande och helt omöjlig att säga nej till.
Värst var ju självklart när han var full, och ändå var det då jag hade svårast att säga nej.
Att gå hem mitt i natten, sommar som vinter ifrån honom med blåmärken och självförtroendet ännu längre ner i skorna var lite av terapin för det som hänt några minuter innan.
Var alltid noga med att se till att han sov riktigt djupt innan jag smög ut ur hans lägenhet med kläder, skor och handväska i armarna.
Att klä på mig inne i lägenheten vågade jag inte, med risk för att råka väcka honom.
Att klä på mig i trappuppgången var en vanesak.
Första gångerna var jag rädd att nån granne skulle komma på mig och undra vafan jag gjorde, men det hände inte.
Inte en ndaste gång.
Han somnade alltid direkt efter när han var full, kanske var det därför jag hade lättare att säga ja då?
När han var nykter kunde det fortsätta i flera oändliga timmar..
Ja folks, ännu ett ouppklarat projekt eller en gnutta framtid?
Att skriva en bok har jag alltid velat göra, om den blir bra är en annan sak.
Men ett mål för framtiden kan ju inte direkt vara dåligt.
Och nej det är inte en självbiografi, det är påhittat.
Inte ens världens bästa spåtant hade kunnat se hur allting skulle börja, sluta och allt där mittemellan.
Början var bra, mitten lite sämre och slutet rent skitdåligt.
Det åkte rutchekana rakt ner skulle man kunna uttrycka det.
Och slumpen som gjorde att jag kom dit är ju faktiskt ännu mer konstig, att nån som hatat en ska föra ihop en med ens personliga demon.
Ett starkt uttryck, det där med demon jag vet.
Men det är så jag ser på saken.
Han blev min personliga demon.
Egotrippad, aggresiv, beroendeframkallande och helt omöjlig att säga nej till.
Värst var ju självklart när han var full, och ändå var det då jag hade svårast att säga nej.
Att gå hem mitt i natten, sommar som vinter ifrån honom med blåmärken och självförtroendet ännu längre ner i skorna var lite av terapin för det som hänt några minuter innan.
Var alltid noga med att se till att han sov riktigt djupt innan jag smög ut ur hans lägenhet med kläder, skor och handväska i armarna.
Att klä på mig inne i lägenheten vågade jag inte, med risk för att råka väcka honom.
Att klä på mig i trappuppgången var en vanesak.
Första gångerna var jag rädd att nån granne skulle komma på mig och undra vafan jag gjorde, men det hände inte.
Inte en ndaste gång.
Han somnade alltid direkt efter när han var full, kanske var det därför jag hade lättare att säga ja då?
När han var nykter kunde det fortsätta i flera oändliga timmar..
Ja folks, ännu ett ouppklarat projekt eller en gnutta framtid?
Att skriva en bok har jag alltid velat göra, om den blir bra är en annan sak.
Men ett mål för framtiden kan ju inte direkt vara dåligt.
Och nej det är inte en självbiografi, det är påhittat.
Kommentarer
Postat av: Yoana, Sveriges tuffaste bloggerska
Snälla söta rara, vill du klicka en gång på Bild-länken i mitt senaste inlägg? <3
Kan göra dig en tjänst? eller länka till dig på bloggen? :D
KRAM
Trackback
