Vem är smartast?
Jag och Blyni pratade inatt om vem som egentligen är smartast, personer som kan allt dom läst om eller såna som är smarta vardagligt?
Vem skulle du välja, Albert Einstein eller Jon&Kate som har 8 små barn?
Visst, Mr Einstein kunde allt om relativitetsteorin, men Jon&Kate kan ju klara nästan alla kris situationer med en hel skara av ungar.
Så kom jag då på när vi satt och pratade om en sak som hände när hon och jag var 1* år.
Vi hade hamnat på nån fest hos en kompis kompis, och som nästan alla fester med ungdomar kommer polisen och stör.
Rädd som en hare och full som en kastrull är jag när Blyni slänger åt mig mina skor och säger åt mig på skarpen att nyktra till och ta på mig dom så vi kan dra därifrån innan dom tar oss.
Jag gör ett tappert försök att ta på mig dom men det var nått allvarligt fel på mig just den kvällen.
Tillsist får jag ändå på mig en sko (Okej Blyni får på mig den) och då ser vi en polis i vardagsrummet och hoppar över häcken runt trädgården och börjar springa för livet (ska till lägga att vi sprang rakt på en trasig flaska och jag hade ju som sagt bara en sko på mig)
Men attans, där rakt framför oss kommer det poliser emot oss som ska in i lägenheten med och vad är det bäst att v ara då, bok smart eller street smart?
STREET SMART så klart!
Min hjärna går i 180 samtidigt som jag försöker komma på vad fan vi ska göra.
Till sist väser jag till Blyni "Krama mig. Krama mig fort som fan!"
Hon kollar på mig först och sen gör hon som jag säger.
När vi står där och omfamnar varandra börjar jag tjuta "Du får inte åka imorron jag kommer inte klara mig utan dig i en hel månad" och lägger till en snyftning.
Poliserna vänder sig bort från oss och går in i lägenheten istället för att inte störa vårt lilla avsked.
HAHA score till Erica Och Blyni.
Sen är det bara att springa för livet igen och gömma oss bakom ett hus därjag ännu en gång försöker få på mig den andra skon.
Efter en kvart lyckas jag faktiskt ta på mig den (men med världens jätte bula i pannan, råkade tappa kontrollen över min kropp och slår in pannan i en tegelvägg)
Sen var det bara att vandra den 1 kilometer långa vägen hem till mig för att sova med fyllehicka hela vägen.
Det tog kanske en timme eller nått "bara"
Minnen har vi i alla fall, och kommer alltid ha kvar att skratta åt tills vi blir gammla.
No shit Sherlock! xoxo
Vem skulle du välja, Albert Einstein eller Jon&Kate som har 8 små barn?
Visst, Mr Einstein kunde allt om relativitetsteorin, men Jon&Kate kan ju klara nästan alla kris situationer med en hel skara av ungar.
Så kom jag då på när vi satt och pratade om en sak som hände när hon och jag var 1* år.
Vi hade hamnat på nån fest hos en kompis kompis, och som nästan alla fester med ungdomar kommer polisen och stör.
Rädd som en hare och full som en kastrull är jag när Blyni slänger åt mig mina skor och säger åt mig på skarpen att nyktra till och ta på mig dom så vi kan dra därifrån innan dom tar oss.
Jag gör ett tappert försök att ta på mig dom men det var nått allvarligt fel på mig just den kvällen.
Tillsist får jag ändå på mig en sko (Okej Blyni får på mig den) och då ser vi en polis i vardagsrummet och hoppar över häcken runt trädgården och börjar springa för livet (ska till lägga att vi sprang rakt på en trasig flaska och jag hade ju som sagt bara en sko på mig)
Men attans, där rakt framför oss kommer det poliser emot oss som ska in i lägenheten med och vad är det bäst att v ara då, bok smart eller street smart?
STREET SMART så klart!
Min hjärna går i 180 samtidigt som jag försöker komma på vad fan vi ska göra.
Till sist väser jag till Blyni "Krama mig. Krama mig fort som fan!"
Hon kollar på mig först och sen gör hon som jag säger.
När vi står där och omfamnar varandra börjar jag tjuta "Du får inte åka imorron jag kommer inte klara mig utan dig i en hel månad" och lägger till en snyftning.
Poliserna vänder sig bort från oss och går in i lägenheten istället för att inte störa vårt lilla avsked.
HAHA score till Erica Och Blyni.
Sen är det bara att springa för livet igen och gömma oss bakom ett hus därjag ännu en gång försöker få på mig den andra skon.
Efter en kvart lyckas jag faktiskt ta på mig den (men med världens jätte bula i pannan, råkade tappa kontrollen över min kropp och slår in pannan i en tegelvägg)
Sen var det bara att vandra den 1 kilometer långa vägen hem till mig för att sova med fyllehicka hela vägen.
Det tog kanske en timme eller nått "bara"
Minnen har vi i alla fall, och kommer alltid ha kvar att skratta åt tills vi blir gammla.
No shit Sherlock! xoxo
Kommentarer
Postat av: Jessica Halldén
Var inte det festen hos Coffe?
Trackback
