Prove me im wrong.
Jag har faktiskt rätt många som följer min blogg, men ingen kommenterar?
Crap.
Betyder det att ni är tråkiga? Hmm, bevisa motsattsen!
No shit Sherlock! xoxo
Första gången jag blev gravid var jag 15 år. Jag testade mig på ungdomsmottagningen och så fort testet visade positivt så var en tid bokad på sjukhuset för abort. Ja de var så det kändes, allt gick så fort. Jag klarade inte av att berätta för min mamma så det fick skolsyster göra. Sedan var det dags för en undersökning och då visade det sig att jag var i vecka 9. En tid bokades för abort och då var jag i vecka 12. Samma morgon som jag skulle göra abort så skulle jag svälja ett piller som skulle göra livmodern mer mjuk och avslappnad så en kirurgisk abort skulle ske lättare. Jag grät och skrek i panik att detta inte var vad jag ville, jag kunde inte ta bort detta barnet, jag ville inte! Men inte var det någon som lyssnade nu heller.
När vi väl kom till sjukhuset så blev aborten framflyttad eftersom jag hade druckit juice. Eftersom det finns en risk med att man kan spy om man har ätit eller druckit annat än vatten strax före en operation vilket gör att man då kan kvävas. Så när jag skulle bege mig hemåt berättar dom att jag kan få ett så kallat missfall eftersom jag tagit tabletter som ska mjuka upp livmodern. Då blir jag livrädd, jag vill inte se mitt barn flyta runt i toaletten som en blodig klump, det klarar jag inte. -Ja, det är ju sånt som de står i Fridatidningarna som man läste då. Som tur var så skedde det inget missfall och jag får komma tillbaka några dagar senare och denna gången gick aborten smärtfritt, iaf för alla andra. Jag var deprimerad i två år och jag rörde mig inte mycket utanför hemmet. Jag orkade inte träffa mina kompisar eftersom de visste hur det låg till, men de visste inte hur jag kände och det var något som jag inte orkade berätta för någon. Idag sitter jag här, sex år senare med en underbar dotter på snart 2 år och jag har lärt mig att leva med det. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv men hade jag fått det stödet jag behövde just då så hade kanske allt sett annorlunda ut, eller kanske inte. Hade någon bara lyssnat på mig så hade kanske det som hände känts lite lättare än vad det har gjort. Jag gråter inte längre men varje dag finns detta barn i mina tankar. Även om det var jag som valde i slutändan så kan jag inte säga att det inte gör ont eller att jag inte är ledsen för mitt val för det är jag. Jag önskar bara ibland att allt var lättare. Jag försöker tänka att jag kanske inte hade haft världens underbaraste dotter om jag hade behållit det barnet, jag kanske hade haft världens underbaraste son eller kanske till och med två underbara barn. Jag älskar min dotter mer än allt annat och eftersom jag har henne i mitt liv så känns mitt val som ett bra val, även om det inte alltid gjort det. Vem vet, jag kanske kunde ha suttit här med två barn om jag inte gjort som jag gjort. Men man kan inte leva i det förflutna utan endast i nuet och jag tror att allt har en mening.
Ville bara dela med mig eftersom jag tyckte att det du skrev på mammamelissas blogg påminnde så mycket om mitt eget liv. Du får gärna svara på mail om du vill! Kram
Älskade erica, din historia berör mig så. Jag har varit med om något mycket liknande. Jag hade bott tillsammans med min förre pojkvän i två år när jag fick beskedet att jag blivit gravid. Detta var april 2008. Det kom som en chock då jag åt ppiller men ett annat läkemedel hade helt enkelt minskat pillrens effekt. När jag berättade detta för honom blev han helt galen, menade på att hans liv var förstört och att det absolut inte skulle funka. Jag hade trots att det var en oväntad överraskning blivit glad, dels skulle jag fylla 25 år det året och jag skulle snart vara klar med min universitetsutbildning. Jag ansåg att ett barn inte skulle förstöra något, jag trodde på vårt förhållande. Det var han som gav mig telefonen i handen dagen efter och bad mig ringa om abort. Lamslagen av chock och handlingsförlamning gjorde jag dumt nog så som han sa. När aborten gjordes,en medicinsk, följde han inte med. Ett par veckor senare fick jag veta att aborten misslyckats. Det var som om någon högg en kniv i mitt hjärta och jag krossades så brutalt. Jag fick genomgå en kirurgisk abort, och vad gjorde han? han lämnade mig även den gången för att ge sig ut och festa med sina kompisar och kom hem dagen efter. Jag genomgick allt själv, utan något som helst stöd. Både vänner och pojkvän ansåg att det var det rätta och jag slöt mig som en mussla. Jag föll i en djup depression och ingenting blev bra. Halvåret senare bedrog han mig och menade senare på att det baserades på det icke existerande sexlivet vi hade.
Men tiden läker sår, även om minnen kan göra så vansinnigt ont. Jag sörjer att jag aldrig fick chansen att tänka igenom situationen, man är så sårbar och enkel att nå. Så svårt det är, så ont det gör. Jag har lärt mig att inte fokusera på hur det kunde bli och istället fokusera på hur det kan bli i framtiden. På riktigt.
Kärlek från en medsyster.
